Bäckahästen

Bäckahästen var vit och vacker

Bäckahästen har blivit sedd av många äldre. Han var en vit och vacker häst. Ibland visade han sig vara yster och vild, ibland var han foglig och lät sig lätt ledas. Däremot har ingen sett Näcken. Honom har man endast hört spela. Troligen har de flesta äldre som nu är borta hört honom. Näcken har aldrig ställt till med något spratt eller velat locka människor i fördärv, vilket däremot Bäckahästen har gjort. När ungdomarna i de gamla tiderna på natten kom från dansen på ”jorbanan” i Slätthult eller Knutstorp blev det vanligen vila vid gamla Djurrödsbron. När de då stod där på bron i den ljumma sommarnatten och lyssnade till bäckens porlande började Näcken spela, och de hörde de vackraste melodier. Det var inte bara om nätterna, som Näcken spelade. Många har hört honom även om dagarna och det kunde man få göra vid vilken tid på dygnet som helst. Man behövde bara bege sig längs bäcken en stund, slå sig ner och lyssna till vattnets sorlande, så dröjde det inte länge förrän spröda och lockande toner hördes. Däremot har ingen kunnat berätta om någon, som har lärt sig spela av Näcken eller lärt någon melodi av honom. I våra dagar är det ingen som hör Näcken spela, han har lämnat vår bäck och det skedde nog 1919 då den gamla träbron i Djurröd ersattes av en modern cementbro.

Skogsnuan och Bäckahästen Skogsnuan och Bäckahästen. Foto av tavla som tillhör Anna Martinsson

Bäckahästen har inte heller blivit sedd i senare tid. Vad det kan bero på vet vi inte. Kanske inte han heller tyckte om den nya cementbron. Däremot har de äldre, som nu är borta, haft en hel del att göra med honom under mörka kvällar eller månljusa nätter.

Gamla sägner om Bäckahästen i Djurröds bäck

Skolpojkar fick leka med hästen.

I gamla tider då man läste i skolan i Djurröd till klockan fyra eller fem på eftermiddagen, hände det en mulen och kulen vinterdag någon gång i slutet på 1700-talet att några pojkar efter läsningens avslutande lekte vid bäcken. Då kom en vacker vit häst fram till dem. Han ville vara med och leka, och det fick han gärna. Det dröjde inte länge förrän pojkarna skulle rida på den snälla hästen. Så svingar sig en av pojkarna upp på hans rygg, en annan följer efter, och så gör även de andra, och de får alla plats för hästen blir allt längre ju fler som kommer upp på hans rygg. Hästen börjar så gå i sakta lunk mot bäcken, men när de är i det närmaste framme utbrister en av pojkarna:

– Koss i Jesu namn, vi ria ju alla på öged!

Med ens stod alla pojkarna i en lång rad vid bäckkanten, och den vackra vita hästen var borta. Tack vare att pojken nämnde Jesus namn blev de räddade. Annars hade Bäckahästen fört dem ned i bäcken.

Med bäckahästen för harven.

En månljus natt var en torparehustru ute på torpets åker nära bäcken. De hade ännu inte hunnit harva åkern. Mannen fick nämligen arbeta på herrgården varje vardag, och även hustrun fick göra sina dagsverken där. Skulle något arbete uträttas hemma fick man göra det på nätterna eller söndagarna. Eftersom man skulle gå i kyrkan varje söndag hann man inte med så mycket då heller. När nu torparhustrun står där på åkern kommer en vit häst fram till henne., lite misstankar om vad det kunde vara för häst, hade hon nog, men hon var en modig kvinna, och hon ville ha åkern harvad. Hon spände därför hästen för harven. Den gjorde inte något motstånd, utan lät sig villigt selas och det gick fort att få åkern harvad. När hon skulle sela av hästen tog han tag i ena ärmen. Hon förstod då att han skulle ta med henne ner i bäcken när hon hade selat av honom. Hon tog därför av sig sitt förkläde och höll det framför sig med ena handen. Sedan selade hon av honom med den andra handen. Så fort hon fått selen av hästen, högg han tag i förklädet med tänderna och vände och sprang med det ner i bäcken i tron att han hade fått torparehustrun med sig. Tack vare sin rådighet räddade hon sitt liv och fick även åkern harvad.

Källor:

  • Gärds Härads hembygdsförening årsbok 1957-58
  • Linderöd med omnejd 1989
  • Hilding Thorbert och Vilhelm Nilsson